Jag lever inte.

det vet jag.

Jag lever korta tider 

sen när jag börjar få kontakt med resten av världen blir jag rädd

och gömmer mig bakom kalorier boken.

nej. jag har ingen ätstörning

det vet jag.

skulle jag skriva inlägg som detta såpass öppet. hade max 1 person brytt sig,

eller nej vänta, jag har ju inga vänner, låt mig rätta mig själv....ingen* skulle bry sig.

jag klättrade nästan ut från underlandet i somras.. jag blev frisk från mina illusioner och tankar jag brydde mig knappt alls om vad alla andra tyckte även om jag blev nersmutsad av jorden som var på sidorna som jag fick kraffsa i för att ta mig upp

min vän stod där. min illusion vän.

hon sa att hon bara kunde stanna i underlandet. där vid kanten till frihet stod hon och sa 

''Alice, du måste ha självkontroll, du måste följa min vän, lita på mig....jag är väl din vän?''

hon sträckte ut sin hand som jag besvarade genom att ta tag i den, illusionen försvann och jag höll tag i en hand...som jag inte längre kunde se. 

Jag faller.

Jag föll. jag är tillbaka i mitt underland

och jag kan inte förstå varför jag ville lämna denna härliga plats.

Jag heter Alice. 

och jag älskar mitt underland.